Dag 1 Presentation av mig och min häst
Jag heter då Jennifer, Jag är nu 13 år och fyller 14 i Juni. Som folk kanske har börjat inse så ÄLSKAR jag hästar. Jag började på ridskola (Tornedalens ryttarförening) när jag var 6 år. Där rider jag än idag. Jag har alltid varit rädd för mycket inom ridningen, Och då var skimmel B-ponnyn Emil the star den perfekta ponnyn att lära sig att bli trygg med. Det är honom jag ridit mest som yngre. Jag minns inte hur länge jag bara red och höll på med hästar 1 ggn i veckan men ganska snabbt började jag och 2 andra kompisar hjälpa till på helgjourer osv. Jag tror det var 2007 eller nåt jag började hjälpa till med ridlägren, och som tack för det fick jag rida föreningens hästar. Den sommaren gick jag framåt ganska mkt. Det var kanske hösten 2007 som Emil fick spatt och vi började hjälpa till med att rehabelitera (lr hur man nu skriver) honom, vi ledde han varje helg och tillslut fick jag börja sätta igång honom i ridningen oxå. När han var så bra han nu kunde bli tog vi honom på halvfoder och jag hade honom som foder häst i ca 1 underbart år. Sen hade jag växt ur honom och red en sista gång. Emil blev sämre igen under 2oo9-2o1o och tillslut var avlivning det enda man kunde göra för honom. Saknaden är stor efter den underbaraste ponnyn jag någonsin träffat och har är en Once in a life time häst för mig.... Fast jag har en till sån häst faktiskt, Och det är min egna, Pomperipossa.
Hon är en otroligt speciell häst som antagligen (99.9 % säker) blivit otroligt dåligt behandlad tidigare i sitt liv, För som hon är, så föds inte en häst! När vi provred henne var hon hur gullig och go' som helst och jag kände mig trygg med henne direkt. Men ägarna had haft henne i 5 år så....2 dgr efter att vi fått hem henne attackerade hon mig när jag skulle få på grimman på henne, Jag fick inte på den och hon gjorde så även mot mamma, till sist mutade vi henne med ett äpple. Det hon gör är att hon hugger mot en , Men mest för att hota, Det är bara en gång jag blivit reält biten av henne och då spände jag sadelgjorden. Hur som helst, Så har jag varit jätte rädd för att gå in till boxen och ta fast henne så under en lång period tog jag alltid med godis in till henne, Och jag ursäktade mig till dom andra att jag inte orkade bråka med henne ifall någon undrade. Vi har än sålänge bara haft henne en hel sommar och då har hennes ''humör'' varit spårlöst försvunnet. Sommaren var en vändpunkt för oss och vi har kommit mycket bättre överens efter det och hon har börjat lita på mig, Vi har en bit kvar ännu men är på god väg!
Det var presentationen, imorgon fortsätter jag:)
Kommentarer
Trackback
